tiden går i cirklar framåt. men ibland känns det som om det mest går bakåt.
men havet
inte havet
men för alltid
inte havet
men för alltid
ni vet ju hur det är. idag när jag kom till avdelningen hade mannen med multiresistenta bakterier avlidit. jag tänkte inte "åh nej vad tråkigt", utan "vad skönt att han hade dödsrosslingarna i helgen så jag slapp lyssna".
rummet hade blivit smittstädat men det var hårstrån kvar i handfatet, det börjar sticka i ansiktet som om det domnar bort, jag blir besatt av sådana detaljer, den dödes rester. som Aliide.
