MEN HAVET

jag drömde så vackert om havet. solen gick upp över det grå vattnet och jag sprang nedför en kulle mot det, det var kallt, stenbotten, klart. och när jag simmade igenom vattnet och maneterna kom emot mig tänkte jag att det är som om hela världen omsluter mig, tar mig i sin famn.

DANSE CARIBBE

jag drömde om en park, solen sken och blommorna slog ut, träden. när jag såg upp mot himlen var där ett spindelnät som sträckte sig tvärs över, i det satt en kungsfiskare fast, och när jag såg den blev jag både glad och sorgsen; glad över att äntligen få se en kungsfiskare, och förkrossad över att den var döende i det glittrande spindelnät. jag såg att runt den lilla fågelkroppen fanns fler, mystiska fåglar, jag kunde inte namnet på dem, gröna och röda, svarta och vita.

senare eller innan: hur människorna satt på stora löpande band som gick ner i underjorden. de vek av hela tiden, gick djupare ner och i olika hastigheter. kring de löpande banden stod varor uppställda, det gällde att plocka på sig innan det var för sent. någon stoppade fickorna fulla med rosa koppar, vaser.

GÅNG PÅ GÅNG ÄR SKOGARNA ROSA

jag drömde att det fanns en haj i varje våg, stelnad och väntande på att vågen skulle falla ner mot mig.
det låg ett hus till vänster om varje sandstrand, en frusen havsvåg till höger, det var palmer och en mor som var psykiskt sjuk.

och om norrsken över medelhavet, från en reling på en båt, hur det speglade sig i det svarta vattnet. om isbjörnar vid Nordpolen, kalla, torra klippor fulla av vita fåglar.

SPENDING TIME WITH MY FAMILY LIKE THE CORLEONES

jag födde ett litet barn. vi satt i en grön amningsfåtölj. en sjuksköterska satt framför mig och sa till mig att nu måste du amma barnet. jag såg ner på mina bröst som såg stora och hårda ut, jag vår orolig för att när barnet skulle ha sugit klart, skulle brösten hänga tomma över magen, och för barnets lilla mun som skulle bita tag i bröstvårtan och slita bort den.

ATT KYSSA BIKUPAN

jag simmade i en bassäng. fram och tillbaka, men kunde liksom inte koncentrera mig. en man som ledde en simgrupp försökte hjälpa mig, men jag var inte intresserad. en kvinna sålde glasögon, vid bassängkanten.

i ett stort hus bodde jag med min far. under marken bodde bröderna, de samlade på plastpåsar, ville gifta sig med fel kvinnor.

GÅ DIT - JAG VET INTE VART, HÄMTA DET - JAG VET INTE VAD

jag drömde att jag arbetade som hushållerska för kungafamiljen. deras ansikten var släta och stela, huset de bodde i gigantiskt. i drömmen kände jag en kärlek till dem, jag ville så gärna att de skulle tycka om mig.

sedan drömde jag om en sibirisk tiger som rymde från en hage, jag var tvungen att jaga den men egentligen ville jag att den skulle få fortsätta vara fri. tigern gick alltid med solen i ryggen, skuggan skulle falla rakt framför den. den rörde sig i min barndoms skogar, så klart, och slutade sitt liv i en dunge, jägare med mörkersikte sköt den på nära håll, bar det döda djuret på en pinne, kroppen utspänd, och jag såg att den i dödsögonblicket förvandlats till ett lodjur.

FÖR TRÄDETS SKULL

inatt: ett tunnelbanesystem i en dalgång. labyrinter, en bufféservering i mitten. och ovanför gångarna, en liten stad, ett torg, en butik där någon viskade till mig om en man som hade en karta.

det var ett gräl mellan judar och kristna, en tunnelbanestation och en synagoga som smällt ihop till ett, en vidsträckt byggnad, solen var hög och kall. Det var ett krig, saker föll, flyglarm och alla gömde sig i gångarna, människor med hakkors på armarna, hela tiden djupare ner i tunnlarna.

till slut var det bara en station som inte tagits av de onda, marken sprack, ingen gick säker. det ryktades fortfarande om en karta som kunde rädda oss, en kvinna som kunde läsa den. genom en trång hiss, en urtidskatt följde mig, bakvägen in i ett övergivet köpcentrum, en frusen värld, med snö och frost, en julgran. där fanns kartan, enligt hemliga anvisningar, högt på en pyramid. vi tog oss tillbaka igen, hela tiden var det bild på bild, för mycket intryck för att kunna förstå sammanhanget.

jag rörde mig genom ett hål i himlen, upptäckte att det vi trodde var den blå himlen, solen, stjärnorna, bara var en målad bård, att det på andra sidan bodde stora människor, en utvecklad civilisation jättar, de kunde andas under vatten, de bodde i villor längs bergssluttningar, och de beslöt sig för att hjälpa oss, en av dem kunde tolka kartan. vi öppnade ett hål i taket, så att vi kunde kommunicera med de stora, få hjälp med mat och vatten. jag fick i uppdrag att skriva en ny kod och en ny karta ifall någon skulle anfalla oss igen.

jag gav mig iväg med tåg för att finna grödor, frön, att odla, längs en skog for vi, stannade vid  en glänta mellan granträd, sedan jag vaknade jag.

I'M WELCOME EVERYWHERE I GO

jag drömde om en trång liten stad där parkeringar bara fick ske på den vänstra sidan, en konstutställning i katakomberna, vatten som rann ur brunnar, genom de dödas ben. jag tillhörde en religiös sekt som utlovade evigt liv, jag stod högst uppe i ett gammalt hus, det är så otydligt nu, jag tror att bruna getter gick längs gatorna, att träden var ovanligt gröna.

häromnatten drömde jag om en vacker strand, drakfrukter och physalis stora som vattenmeloner växte på träden.

och om en yxmördare, ett badrum där jag tog mig ut genom spegeln, mina systrar och jag flydde under broar, längs en flod, ett avloppssystem.

THE TALE IS RATHER GRIM AND GOREY

häromnatten drömde jag: jag var en utarbetat hemmafru, jag hade flera små barn, det var 1930-tal, 40-tal, ett av mina barn eller min man var nazist, flyganfall, ett felkonstruerat skyddsrum, en gasspis.

och nyss: jag visste inte vem som var min pappa, det fanns en sjuksköterska, en läkare och en brandman som alla var möjliga, mamma pekade ut dem för mig. jag flög över jönköping i en märklig linbana.

IF YOU'VE GOT A BLACK LIST I WANT TO BE ON IT

det var en stor privatskola på en ö, trappor, korridorer utan fönster (naturligtvis) jag ville vara där men jag ville inte vara där. maten tillagades av en kvinna i träningsoverall, det var viktigt att hon var överviktig. jag blev utslängd men gömde mig i trapporna, i köket med bortvänt ansikte, stod med ansiktet dolt i matångorna. på bakgården odlades frostbiten sallad. en katastrof på fastlandet, jag minns inte vad, kanske extrem kyla. åkte längs en kanal i uppsala, såg en miljonärs hus, han hade tjänat sina pengar på att öppna fem lyxrestauranger, hans hus var det dyraste i sverige. det var blått med en välklippt gräsmatta. han stod med sin fru och vinkade när jag åkte förbi i båten. senare besökte jag en av hans restauranger, jag tyckte att det såg ut som vilken sylta som helst.

FATAL SHORE

drömde om märta tikkanens röst, som förvandlades till en historia. den gick såhär:

jag gick i trånga marknadsgångar vid kalmar slott. jag hade följe med någon, i början var det min pappa, men han förvandlades till en kvinna som hette Magga. Hon ville visa mig något längre bort, vi gick länge, liksom över fält och genom städer, igenom tomma hotellkvarter, hon sa att de var helt nybyggda, att det bodde människor därinne, men allt var helt tomt, renstädat, persiennerna neddragna. vi gick vidare, kom till ett gammalt industrilandskap, också övergivet, stora byggnader, krossade fönsterrutor. vi klättrade upp på en kulle, härifrån såg vi de tomma lokalerna som bredde ut sig överallt, längre bort en kyrkogård, bortanför den ännu mera hus.
"det är så vackert här, Magga, jag kan inte förstå att jag inte varit här innan", och jag såg på henne och det var som om det var pappa någonstans där långt innanför ansiktet som var hennes. vi gick in genom en dörr, det stod gamla industrimöbler längs väggarna, en lampa, en stol. solen sken, himlen var hög utanför. ett litet rum, en brun, svängd soffa.
"jag tror det sitter någon där".
"jag vet inte om han lever". det såg ut som en alldeles vanlig människa, som inte rörde sig, inte andades, och jag antog att den var död, tog några steg in i det trånga rummet, och såg på kroppen. huvudet på den började liksom växa, blev stort som en ballong, och fick ett vridet, elakt ansikte. kroppen reste sig, gick mot oss, och vi flydde, men varelsen fortsatte gå i lugn takt, men kom på drömmars vis ikapp oss trots att vi sprang genom industrierna. och det var som om jag insåg något, att vi hela tiden varit döda, men att jag inte visste om det var detta liv vi dött ifrån, att springa ifrån en varelse med stort huvud, eller om det var marknaden vid slottet, eller det liv jag lever under mina vakna timmar, och alltid blev som förskjutet, verkligheterna gick in i varandra, och jag vaknade av att katten stod vid mitt ansikte och andades varm luft in i mig.

DURCH FÜR GEGEN OHNE UM

jag drömde om vampyrer häromnatten. tuberkulosvampyrer med rödkantade ögon, orakade ansikten, svartklädda slitna. det spred sig som ett gift, jag flydde längs strandkanter, bakgårdar. stora vattenlandskap i den amerikanska södern, värme och stillastående vatten kantat av vass, märkliga existenser i halvt övergivna byar. på en flotte flöt jag fram, kom fram till en stor, lämnad gård. huset var förfallet, växtlighet trängde igenom. på en telefonstolpe framför grinden hade storkar byggt bo. först spred sig en obeskrivlig glädje över det oväntade livet under den döda, varma solen, äggen låg och ryckte som om de snart skulle kläckas. det var så kusligt bland de tomma, förbommade byggnaderna, det fanns något obestämbart innanför väggarna, inte vampyrer, men något annat, ondskefullare. någon viskade i mitt öra:
- stjäl ett ägg.

jag tog ett, höll det i handen, det var stort som ett strutsägg. jag visste inte vad jag skulle göra med det, jag var utsvulten, men jag ville inte äta det, naturligtvis. i detsamma kom en vuxen stork flygandes, den var grå, liksom möglig över näbben, stor, onda, gula ögon i ansiktet, jag slängde ägget ifrån mig och flydde på flotten igen, vidare igenom det platta landskapet.

JAG ÄR INTE VERKLIG.

jag drömde om tove jansson, hur hennes ansikte rynkades av tiden. en kyrkogård och någon som låg i koma men som måste väckas. ljuset som föll genom trädens kronor.

VÄGEN TILL FRÄLSNING

det var krig, andra världskriget tror jag. jag gömde mig i en trädgård, men soldaterna fann mig. jag flög med kroppen till USA.

jag skulle börja högstadiet, jag ville väldigt gärna börja i en med fantastisk arkitektur. de hade queera föreställningar, genusinriktningar, jag gick omkring i den förvirrade byggnaden men lyckades aldrig hitta expeditionen, trots att det fanns pilar överallt. runt omkring låg märkliga, futuristiska hus i en park, det var höst och det regnade.

sedan drömde jag om religion. buddha med ett glittrande sköte, ett helt berg som var format som buddha. i skötet, grottan, fanns det tre vägar att gå, den ena farligare än den andra, men lyckades jag ta mig igenom skulle jag bli frälst. andreas visste vägen, men jag förstod inte hur jag skulle göra, pressade mig genom smala utrymmen. hjälpsamma munkar kom till min undsättning, hänvisade mig till ett rum med en altare.

jag kom ut på andra sidan. det var i indien, jag kände mig vilse, letade efter något att äta, kom in på ett café, beställde martini, men fick sedan reda på att det bara var imperialister som drack martini, skämdes medan jag smuttade på min drink i ett märkligt, vitt glas. mannen som jobbade på cafét mindes mig från ett tidigare tillfälle, han hade en fru och flera barn, han mumlade något profetiskt om domedagar och förlorade barn.

vägen till buddhaberget var kantad av marknadsstånd fyllda av vattenmelon, glittrande halsband. tiden rörde sig i cirklar igen, jag rörde mig fram och tillbaka mellan tider och platser, kroppar, jag hade barn eller var gammal.

HJÄRTSTILLAN

inuti en kulle fanns torkade svampar, örter, korgar med naturläkemedel. en gammal, vithårig kvinna som påstod att hon var min mor, visade mig hur de skulle användas, men jag var inte intresserad. i rotsystemet av en stor ek bodde elaksinnade, utrotningshotade varelser, gröna och blå. där järnspjut var nedstuckna hittades välbevarade lik, arkeologer grävde fram dem, ur mossar, skogsdungar.

jag föll från skyskrapor ner i vattnet, flydde undan en dödlig militärregim.

tågen gick till murmansk. jag kan inte ryska, kom vilse, missade flyget som skulle ta mig därifrån. i en souvenirbutik arbetade en person som kunde svenska, han hjälpte mig, talade med skånsk dialekt om staden, han hade så ljusa ögon.

PRINSEN ÄR DÖD

det fanns en kinesisk drog någon lurade på mig - musklerna växte. ett otydligt tält vid hamnen, mystiska diskar, viskningar. jag var ett barn eller en förälder eller en morförälder, kanske alltihop, familjerelationerna var oklara. någon dog.

vi flydde genom ett fönster. det var ett barn vid min sida, var det mitt? vi förklädde oss, färgade och klippte av våra hår. vi for genom länder, leriga slänter. sydamerika är alltid bara kuster i mina drömmar, glänsande storslagna stränder. nu också. en väldig flod i en klippskreva rann långsamt fram. människor gick längs den, fötterna i det svala vattnet. det var så stilla där, så tyst. i vattnet fanns spindlar eller också sjöstjärnor, som slog ut som blommor när vi rörde dem, fyrverkerier under vattnet.

vi var forskare. vi ville ta reda på hur sniglar parar sig. på en liten ö, som först tycktes ligga utanför Kalmar slott men sedan hade förflyttat sig någon helt annanstans, fanns det ett havsörnsbo i en tall, men det var inte det vi var intresserade av. nej, på marken kröp en snigel. den kravlade ner i vattnet. och vi rodde en liten eka, la ut fällor som liknande kräftburar, som flöt på vattenytan, för sniglar att krypa in i och para sig. om vi trodde att en snigel befann sig i buren tände vi en liten eld för att markera det, det brann så vackert över den blanka vattenytan.

vi tänkte att vi skulle gömma oss i new york. vi sprang nu, jag höll barnets hand, de sålde brända mandlar överallt, keramik som kom från min farfars keramikverkstad. vi tog in på ett hotell. vi kände oss trygga där, vi hade uppgett falskt namn. men plötsligt var de mystiska människorna där, i rummet intill vårt, och de bevakade oss. en katt skrek, rev oss. vi var högt över staden, vi kunde inte fly men kastade oss till slut ändå ut genom fönstret. något räddade oss - en luftballong?


vi befann oss i en outlet. jag tittade på smycken, provade örhängen. längst in fanns en second hand-avdelning. jag hittade tavlor, flera stycken. på den första var det myror som gick över en väg, på den andra ekorrar, och på den tredje kråkfåglar. först de vanliga, kråkor, råkor, korpar, de rörde sig i tavelramen. så kom en nötskrika med en bruten vinge, en härfågel, jag tänkte att det här är inte kråkfåglar, det är något annat. sist kom en havsörn och en kungsörn, de släpade på en presenning i sina näbbar, på den låg en död kropp, och jag skrek

prinsen är död, prinsen är död.

och jag var plötsligt tillbaka i outlet-butiken i usa och de vi flydde ifrån upptäckte oss, de stod i mörka oljerockar och betraktade oss.

ja, någon hade dött, någon ruttnade. det kan ha varit jag, jag har en känsla av att de sökte efter mig, på en ö i en annan flod, någon hade skrivit ett budskap på klippväggen, ett hot, jag minns inte orden. mannen som jag trodde var min son eller älskare visade sig vara mördare. han bröt av en takkrona, bröt den i fyra delar, och visade att varje del bestod av skelett av olika djur. hjorten, den rosa, var för mig, sa han, och det var grunden till hans galenskap. och jag var redan död. någon undersökte min gråa kropp, men jag var fortfarande där, jag såg hur de grävde fram mig i floden, min mördares hus var stort och flöt på vattnet. gigantiska stockar flöt medströms, jag gled med dem in i skogen och tänkte att jag måste få med mig stockarna, de får inte fastna i krökarna om inte bävrarna vill gnaga i dem, kan bävrar gnaga sig igenom så stora stockar, kan de det?

WHEN I PASS THROUGH THE LEG HIGH GRASS I SHALL DIE

under the jasmin I shall die
under the elder tree

det går i vågor, drömmarna. jag minns ingenting, jag minns ingenting. det är något i mig som vill ut, det är inte ett foster, ett embryo, ett barn. äggen kläcks och ut rinner gulan, vitan, som att äta en omelett av embryon, det är vedervärdigt.

ORDET UR EN KROPP

Jag ska driva meningen ur meningen   jag ska
rota ut djuret som kurar där. Jag ska plocka
kulan ur honom
ur hjärtat

- Katarina Frostenson

Jag drömde om en bokmässa i ett asiatiskt land, kanske Japan. Människor myllrade, någon sköt ett kort ur en kortlek på en annans kropp, när det landade förökade sig kortet, blev till nio nya att skjuta på fler och fler kroppar. Grottor under havet, delar av ålar i sängarna, väggar med mjuka hängmattor. Det serverades bara fisk överallt, jag var förtvivlad, hungrig. I en fjällstuga såldes knark till min högstadieskola, de stod på rad och mottog små paket med vitt pulver. Rulltrappor gick upp och ner, det var som ett skikt av ett hav, under det människor, så ett nytt skikt, det öppnade upp sig flera kilometer nedanför mina fötter, människor, skikt.

I ett postsovjetisk parallell värld stod min gymnasieskola övergiven, men pampig. Från källaren hördes musik, det stod skrivet på främmande språk i neonbokstäver. Jag gick ner, det blev mörkt. Jag ville inte gå ner men jag fortsatte, fann min plötsligt i ett fotobås med blått skynke. Min terapeut talade om för mig att hon hade hypnotiserat mig till allt som hänt, hon höll fram en teckning som ett barn ritat och sa "Titta här", som om det förklarade allting.

I ett flygplan över Påskön. Plötsligt landade vi, och jag såg ön liksom glida förbi, de märkliga huvudena som stirrade på mig, men jag såg också att det, trots allt, bodde människor där, som rörde sig mellan de stora huvudena, och jag kände en sådan glädje över att de fått en ny chans.

FETTBLOMNING

jag drömde ungefär 1000 saker inatt. öar i finska viken, lavendel som blommade i klippskrevorna. en stor motorbåt med rosa väggar, salvador dali bodde där, han var världens rikaste man, hade fester hela tiden, tre små katter sov i vardagsrummet. vi hade fester, vi bråkade, simmade i det kalla vattnet. dali kom på en tävling, som gick ut på att tio stycken nanorobotar placerades i vita plastfyrkanter. han la dem i havet och de spreds över hela världen. de som hittade de små robotarna skulle få en miljardkronor. städer for över haven, skyskrapor reste sig och sjönk, sydamerika var stort och rödfärgat. jag fann en liten vit plastbit, dali satte in pengarna på mitt konto. jag köpte ett jetplan, hade takfester, långt blont hår, men ingen ville umgås med mig, de ville bara åt mina pengar, jag hyrde in människor till festerna för att låtsas att jag var populär.

mina föräldrar flyttade till ett litet trähus inne i stan, det fanns ett stort akvarium med sjöhästar som glittrande. någon var missbrukare, det låt sprutor överallt, någon dog.

och det var en åker som måste plöjas. det var ridtävlingar, det var arbetarlitteratur, tabeller jag inte förstod i gula böcker. torbjörn flygts bok underdog spelade en roll, jag minns inte nu. det var skogen, granarna, tror jag, solen, dåliga betyg, mobbning, det var varenda tanke jag tänkt dagen innan, fast i förvriden version.

MY SON MY SON ABSOLOM

jordens undergång. alla visste att det skulle hända men ingen kunde ana att det skulle ske så snart. det var en klimatkatastrof, men klimatet var liksom medvetet, de sökte upp överlevande och dödade dem, krossade radhusen ett efter ett. vi var till slut i en röd stuga, kyla och tung snö, mörkläggningsgardiner för fönstren, men något såg in genom gardinerna, i springorna, andades mot rutan.

det var något om råttor också, och pokerspel. telefonen som inte ringde, mamma var arg eller ledsen, väggar föll över oss. ballonger på långa snören som flög mot himlen eller fastnade på husfasaderna. människorna låtsades inte om att de dog sakta men säkert. min gammelfasters döda man sa: "jag är inte arg på det längre", till min gammelfaster, som inte ville besöka honom längre sen han glömt bort vem hon var.