Nu ska man bara hinna packa och saga hejda till alla ocksa, bara tre dagar kvar tills det ar dags att byta land. Pa nat konstigt satt ser jag inte fram emot att mamma kommer langre. Vi har inte setts pa fem manader, men det ar lite som att iochmed att hon kommer hit, ar hela "riktiga" Glasgowvistelsen over. Innan dess ska jag hinna saga hejda till alla, jobba sista skiftet, gomma alla foremal i mitt rum som mamma inte far se... Det ar jobbigt med avsked, jag har inte precis alskat mitt jobb, men de jag har jobbat med, och lat oss saga 3-4 av kunderna kommer jag faktiskt att sakna. Det var t ex inte forrans idag som jag snackade pa riktigt med tjejen som jag ar lite fortjust i. Hon har pojkvan dock. Jag var saker pa att hon var lesbisk.
...
varfor ar det samma band som spelar pa rassle ar efter ar? jag trodde de skulle ta av sig indietvangstrojan eller var det nat pretantiost indieskamt som jag inte forstod?
jag ar sa trott pa alla javla halvståndspoppojkar med byxorna i armhalorna som spelar i kassa band och gar fyraarig universitetsutbildning i engelsk litteratur, i've got news for you, man blir INGENTING nar man ar fardigutbildad. ALLA jag har traffat (och jag har traffat manga) som gatt denna utbildning pa glasgow uni ar numera foredetta-nerknarkade deprimerade alkoholister (men med indiehjartat i behall) som bor hos sina foraldrar. Det kanske verkar som en smart och trendig grej, kanske man lar sig en hel del men ska man inte bli professor i engelsk litteratur ar det HELT VARDELOST. Tank om, tank ratt!
