jag kände det redan när vi flög in över göteborg, tvivlet. granskogen, husen, vägarna, allt kändes tråkigt och invant trots att det var nästan ett halvår sedan jag satte min fot på svensk mark. mamma går mig på nerverna redan, kvällen är klibbig och jag känner mig rastlös. jag vet att jag måste ge det tid, jag vet att jag aldrig blir riktigt nöjd, jag har ju längtat hem så fruktansvärt mycket, kanske ännu mer för en månad sen än nu egentligen, men jaja. man måste anpassa sig till sitt nygamla land och sin nygamla stad och nygamla familj, jag vet. jag försöker. gilla läget. inte flippa ur. det var ju det här jag ville. jag kunde ju inte ens laga mat i gamla lägenheten, jag gillade ju inte klubbarna längre, jag tyckte ju inte att skottska var fint längre, jag vet. jag försöker.
jag känner ingen i den här stan längre. jag vet. men jag ska försöka.
