"Jag är också ljusgrå men inuti för jag är alldeles obestämd och flyter som en manet och tänker inte men känner efter. Om man seglade hundra mil över havet och gick hundra mil genom skogen åt alla håll skulle man ändå inte hitta nån liten flicka. De finns inte, jag har hört efter. Man kan vänta på dem i tusen år och de bara finns inte."
Bildhuggarens dotter av Tove Jansson är en av de bästa böckerna jag läst, men den får mig att känna mig väldigt melankolisk ungefär som något stort och viktigt gick mig förbi utan att jag ens hann se vad det var eller som om jag inte fattat nåt väsentligt, eller också är det att lyssna på Graemes musik som får mig att känna allt det här. Kanske småstäder eller småförorter med hjärtknipande patetiska familjer som försöker skapa nåt sorts liv här (vi är en av dem) men det är för mycket runt omkring så det blir liksom aldrig som man tänkt sig.
Annars inget nytt. Kalmar är som det alltid varit fast Village har flyttat och kidzen är nya. Kalmarvinden är jävlig och r:en är fula. (Du är fortfarande långt borta.)
