Efter ännu en gång ha sett Narnia, den här gången under en religionslektion, börjar jag verkligen hata den. Den första gången tyckte jag att den var relativt oförargerlig med gulliga barn och befängda kristna budskap, något att ha överseende med helt enkelt. Den här gången blev jag fly förbannad.Jag har växt upp med Narnia, slukade alla sju böckerna under mindre än en månad och var helt fascinerad över dess magi, men nu, med ett någorlunda vuxet perspektiv blir hela intrigen så otroligt fånig. Förrutom ungjävlarnas fullständiga präktighet, tvingas vi står ut med de kristna anspelningarna som är äckligt tydliga. Alla onda varelser är fula (förrutom häxan, som får ta djävulens roll och som förleder Edmund med Turkish delight. Den kvinnliga skönheten är både något att eftersträva och något att frukt.) Alla goda är också vackra.
För att inte tala om den totalt kvinnofientliga bilden som målas upp av Susan och Lucy, som gråter över Aslan som offrade sig själv för mänsklighetens synder, medan pojkarna med sina nyvunna penisförlängare som de fått av Santa i present bekämpar de onda och fula. Peter tar genast på sig rollen som den trygge patriarken som bestämmer över de andra, och Susan blir den närande modern, vän och genomgod.
Men så får ju Susan som drottning också namnet Susan the Gentle. Verkligen imponerande namn på en drottning. Könsroller återfinns inte bara bland barnen, utan också bland bävrarna. Fru Bäver gnäller över maken som aldrig är hemma, medan han i sin tur klagar på sin frus bristande matlagningskunskaper.
Även i den mest främmande av världar där djuren talar och människor inte existerar, där magin styr ordningen, där uppdelningen god/ond är fysisk, även där är Gud närvarande, likaså patriarkatets förtryck.
Det känns tryggt.
....
Pillar lite med filosofiuppgiften. Jag är säker på att Herakleitos menade något jättefilosofiskt med
Jag har sökt mig själv
Men den enda jag tänker på är I've been paging myself och det befängda i innebörden av den meningen.
