När jag tänker på mig själv och min framtid (kanske djuptänker som läraren så fint uttryckte det idag) inser jag att ser mig själv gåendes i regnet på en tom gata i en storstad, lycklig. Jag vet inte riktigt vad jag är lycklig över, kanske stadsbruset i bakgrunden, tanken på att vara i en storstad där jag kan ha sex med vem jag vill utan att riskera att alla får reda på det, kanske lyckan över att klara mig ensam för en gångs skull, eller kanske någon helt annan orsak som jag inte ser just nu.Hursomhelst, tanken på det gör mig lugnare, eftersom jag någonstans innerst inne vet att jag kommer hamna dig, jag har i alla fall en fast punkt i mitt liv, även om jag inte vet vilken stad det blir eller anledningen till min lycka där. Jag är fascinerad av storstädernas dragningskraft. Det är något rogivande med att veta att man bara är en i mängden, att man antagligen aldrig kommer träffa de människor man går förbi igen. Samtidigt är man aldrig riktigt ensam, staden sover aldrig, man kan inte vakna klockan fyra på morgonen och inte höra ett ljud, det finns alltid någon som är vaken, någon man kan dela ensamheten med, även om man befinner sig i olika delar av staden.
Dessutom finns ljuset, storstadsljuset som stänger ute stjärnorna på ett tryggt sätt. Man blir inte påmind om sin egen obetydlighet i universum; vänder man blicken uppåt om natten ser man bara ett halvmörker, som ett tak.
Min framtid må vara en aning diffus, men med en klar bild av mig själv känns det i alla fall lite bättre. Jag antar att jag i det här avseendet är en aning för poetisk för mitt eget bästa, men man kan ju inte alltid vara cynisk och praktisk.
