jag bodde i stockholm och var kär i någons bror. äpplena var förgiftade med lut och skalen föll av och jag hade dvärgbandmask, förvandlades till rävar medan jag föll från träden. jag bodde på ett hotellrum och utanför fönstret, i telefonluren, gömde sig onda gudar som väntade på att kasta sig över mig och jag vrålade "NYCKLARNA PÅ BORDET! SPEGELN! SPEGELN!" och försökte fly och färdades mellan olika världar och stockholm.
det fanns en militärbas som övervakade alla världarna och gudarna och de fann att det fanns en lucka, ett hål mellan världarna någonstans i skottland. jag åkte dit och hittade där ett hem för pojkar och de byggde en vikingabåt som skulle fara över det djupaste djupet men om någon rörde vattnet skulle havsguden döda dem.
och någon tappade en broderad kudde i vattnet och en av pojkarna med topplova föll i och jag dök i efter honom. men ju djupare jag dök, ju närmare kom jag bara militärbasen. och sedan blev jag för evigt förbannad av en häxa och en av de ondaste skulle bevaka mig i speglarna hela mitt liv.
men någon god fe förbarmade sig över mig och lyckades skriva om historien (det var en bok som hette något med Äppeldottern där hela mitt liv fanns nedtecknat) så att förbannelsen suddades ut i kanterna.
och om jag gick fram till en spegel och tittade länge, länge in i mig själv såg jag, men bara alldeles svagt nu, inuti mitt eget ansikte ett kalt, vitt, halt ansikte med tomma ögon som iakttog mig och bidade sin tid.
