mörker gömt av mörker

jag får lite svindel inför all den här evigheten, läser utdrag ur rigveda. det är hornugglan och så skapelsesången då, som väcker dessa tankar i mig. jag skulle vilja tränga in, allra längst in i tankens kärna, allra längst in i meningen "Fanns där vatten, bottenlöst djupt?" men jag kommer inte längre än att jag ser en liten figur, naken, i mitten av ett svart hav, som täcker allt. mörker som gömmer mörker.

det fanns varken existens eller icke-existens då; det fanns varken rymden eller himlen bakom. vad rörde sig? var? under vems beskydd? fanns där vatten, bottenlöst djupt?