jag fann, jag fann

jag fastnar i google earth. jag blir så lätt melankolisk och då är inte en bra idé att zooma in platser som jag brukade kalla för hemma och läsa namnen på parkerna jag gick i eller adresserna jag städade på, matbutikerna jag handlade i. dessa jävla avslut, jag vänjer mig liksom aldrig, de gör fortfarande ont i mig. inte så att jag har en idealiserad bild av hur det egentligen var utan mer som att hur det än var där så är det inte längre. det är inte längre. vad är nu? jag vet inte.

på samma sätt som jag inte kan skriva texter om något som inte är avslutat vet jag inte vad som är avslutat förrän jag skrivit en text om det. moment 22 kan tyckas. jag verkar fortfarande inte ha avslutat något sedan jag flyttade hem från skottland. kanske jag inte har påbörjat något heller. flackar omkring som ett irrbloss om natten, känner mig inte hemma och är rädd för att känna mig hemma.