igår såg jag beate grimsruds novellfilm om hennes katt som egentligen handlade om förlusten av hennes pappa. (och om förlusten av katten.) jag har inte läst något av henne men någon sa mig att jag nog skulle tycka om hennes böcker.
jag tänker att om jag inte accepterar döden som ett naturligt inslag i allas liv kommer det bli svårt för mig i. egentligen, som beate grimsrud uttryckte det, är livet, sett ur ett universellt perspektiv, ett undantag, ett gigantiskt undantag. vi är döda så ofantligt mycket längre än vi är levande. de sista orden i filmen fastnade i mitt medvetande, jag tror det är bra.
hur kan det komma sig att saker fungerar så bra,
att en som är ledsen en vacker dag blir glad?
