hur jag alltid hade den rosa skivan överst i skivsamlingen, hur jag drömde om honom och längtade, nog inte efter honom som person utan efter livet, kanske. något annat än att gå på högstadiet och känna sig som ett jävla ufo. fast å andra sidan är jag av den åsikten nu att den som trivdes på högstadiet med största sannolikhet blir en människa med dålig karaktär senare i livet. nyliberal eller rasist eller hustrumisshandlare.
hej fördomar.
när polisen är på torget står våldet i farstun eller hur den där raden av Kalle Haglund nu var.
det är tre veckor kvar nu. men det är okej, jag har inget emot jobbet längre, trots de döende i sina sängar och att golvet lossnar, jag gillar att känna mig en smula behövd, uppskattad.
och jag har fått ett eget rum. och i skåne är det nära till feminismen och vänner. alles gut!
