men jag känner en sorts märklig kärlek till gamlingarna, både de glada, de ledsna och de sinnesförvirrade, hon som aldrig vill sitta i sin stol, han som inte sagt ett ord på två år, hon som tycker att allt är äckligt och fult, hon som varit instängd i ett av de isolerade rummen en vecka men som alltid ler och har vänliga ord och tackar och förtjust säger "vad fint du gör! tack tack tack".
och en kärlek till städtanterna, de slitna, trötta, de som alltid rör sig nere i gångarna utan fönster. jag förstår inte varför de byggt sjukhuset så jävla hierarkiskt, ju högre upp, desto finare folk. om en tjänar 20 000 mer i månaden än städtanterna kan de väl stå ut med att ha sina fikarum i källaren så att de åtminstone får lite fin utsikt.
