varje gång jag tänker att jag inte älskar regina spektor lika mycket som jag brukade så lyssnar jag på en låt av misstag och inser att jo, det gör jag.
jag vet inte om det var en tanke eller en dröm eller ett mellanting men plötsligt har jag som en liten film i huvudet av den kvinna jag vikarierar för, fast på sjuttiotalet, ung och utan värk, hur hon tänker att på infektion ligger nästan bara döende gamla gubbar och gummor, de är rynkiga och svettiga och har droppställningar kring sängarna. och hur hon i nästa ögonblick, utan att hon märkt det, inser att det gått 40 år och att de patienter som nyss var gamla och döende nu är i hennes egen ålder.
(hon tänker säkert inte alls så. bara för att jag romantiserar allt och har perceptionsstörningar innebär inte det att andra lider av samma åkommor, jag vet. ibland känner jag mig som amelie från montmartre. då tar jag mig en sup och ligger med nån som jag inte är "kär" i, så känns det bättre.)
