Woprtorgkookrgtfjk! Bright Eyes spelade The Calender Hung Itself i Stockholm, jag känner för att dö lite nu. Hade, kanske, offrat min högra hand för att se den live. Jag känner att min högstadiebesatthet av Bright Eyes sakta är på väg tillbaka. Fast kanske inte på ett destruktivt sätt den här gången. Hoppas inte. Trots allt stod det ju i DN att Conor övergett teen angsten för att istället sjunga 70-talscountry. Vilket jag inte tycker är helt sant. Och kanske inte enbart positivt heller. Men i alla fall.
Och Manu Chao kommer till Way out west!!! Nu är det en hel rad artister jag vill se där, Regina Spektor och Manu Chao tillhör toppaktera. Det känns lite som om nån gör sitt bästa för att jag ska försjunka i högstadienostalgi; sätta på mig ett par trasiga converse, sy tygmärken på jeansen, hänga på en kedja och ha för många vänster/antirasistiska/miljö/djurrätts-pins på min axelremsväska. Och komma med mindre pålästa uttalanden om kapitalism och socialism.
Nu ska jag vakta barn.
