Det var något men bensindoften och ljudet av en motorbåt, havsluften som vällde in och måsarna som flög över oss, som fick mig att minnas.
Jag låg alltid på durken insvept i picknickfilten och badhanddukar, hela kroppen skakade av motorbåtens rörelse i skärgården, ibland stänkte vattnet in, la sig i mitt ansikte, om jag nådde fångade jag vattendropparna med tungan. Jag låg på rygg, såg himlen, sjöfåglar, det luktade salt och bensin, mamma sitter i fören, solar benen, pappa sitter med sin blåa keps, Gustav sitter bredvid honom. Ibland är morfar med, han sitter på bänken i mitten. Båtar passerar och skapar svallvågor, vilket får vår lilla utombordare att slå hårt mot vattenytan. En gång om året åker vi genom kanalen, vilket är det bästa jag vet. Vi ror, man kan inte ha motorn i för att det är så grunt, jag lutar mig över relingen, mina fingertoppar når knappt ner i det lugna vattnet, vass glider förbi, från botten växer långt slingrigt, mörkgrönt sjögräs. Maneter svävar stilla bland sjögräset. Jag iakttar solen som speglar sig i det stilla vattnet, om man tittar länge utan att blinka ser det ut som om någon skriver med guldpenna på ett hemligt språk, ett språk som kanske bara jag och fiskmåsarna kan. Jag berättar aldrig om det hemliga språket för mamma och pappa, men kanske för morfar. Pappa och morfar turas om att ro. Vi lägger till vid en ö, äter sandiga mackor och badar trots att det är iskallt i vattnet. På hemvägen börjar det kanske regna, jag suger på håret som smakar salt och blött, morfar lägger en extra handduk över mig, där jag ligger på durken, vi åker en extra sväng trots att det duggar över oss, sedan kör vi in i småbåtshamnen och köper glass i kiosken. I bilen på hemvägen somnar Gustav och mamma, jag är vaken och tänker på det hemliga språket.
Och ja, ibland när jag stirrar länge på solen som speglar sig i ett nästan helt stilla hav kan jag se tecknena skrivna med guldpennan, faktiskt, men jag förstår inte vad de betyder längre.
