Jag är ganska frånvarande för tillfället. Skyller på förkylningen, men misstänker att sommaren gjorde mig dummare. Kommer alltid på en massa ursäkter för att inte plugga, som att nej men min pojkvän har gjort slut, eller min morfar har dött eller min hjärna är full av snor. Sanningen är nog den att jag helt enkelt inte kan koncentrera mig längre. Jag har fortfarande inte kommit in i någon sorts rytm, och mer än halva terminen har gått. Antar att de ständiga sovmornarna och bristen på riktiga uppgifter som inte inkluderar klipp-och-klistra har bidraget en hel del också.
Det är skönt att veta att normala människor också har ångest inför framtiden. Jag har hört med folk, och de flesta verkar lika panikslagna som jag. Skönt. När jag såg Anders och Måns, och Studentsången spelades, fick jag en enorm ångestattack och ville krypa ihop i fosterställnig. Vad fan ska man göra med sitt liv? Här har man slussats mellan olika instanser sedan man föddes utan att behöva ta några större val, förrutom gymnasievalet då, och nu helt plötsligt finns det en hel värld att välja på. Jag kan åka varsomhelst, VARSOMHELST! Hur ska jag kunna veta var jag hör hemma? Enligt somligas tolkningar av mina drömmar kommer jag att stanna här, i denna blåsiga och trångsinta småstad. Låt oss hoppas att dessa somliga har fel.
