jag drömde om ålderdomshem, om människor som började bli dementa och blev tvångsflyttade dit. i början, precis i insjuknandet, fick de gå på restaurang, de fick ett eget rum och violinorkestrar och deras anhöriga kom och såg att de hade det bra, men när de varit sjuka några år och deras personligheter luckrades upp i kanterna, minnena blev svåra att skilja från verkligheten, och de anhöriga kom allt mer sällan, då flyttades de till märkliga underjordiska salar med skjutväggar, där de fick ligga i sina sängar och bara vänta på döden. min farfar låg på sidan och grät över att farmor var död i ett av dessa rum.
det var mycket mer också, men det har jag redan glömt.
jag tillfrisknar, säger terapeuten för övrigt. det är ju bra.
