det är svårt att veta hur mycket tid som har gått här, det är alltid svårt att veta hur mycket tid som gått.
horisonten är alltid glittrande och utanför ett fönster, skeppen långt borta men märkligt nära från sjunde och åttonde våningen, golvet lika sönderfallande under mina steg och fikarummet alltid lika långt från solen, de döende lika svåra att titta på, tiden aldrig tillräcklig, och jag vet, det är bara två månader och många många många människor gör det här hela sina långa slitsamma liv. men de går väl sönder?
