till slut kom jag in, städade korridorer, men sättet personalen behandlade mig på gjorde att jag bestämde mig för att bli läkare istället. jag rörde mig genom salarna med rak rygg, röd kavaj och långt, mörkt, glänsande hår, tills jag en dag skulle föda tvillingar. min mage var gigantisk och jag frågade hela tiden om ingen kunde hjälpa mig att hålla upp den men alla sa till mig att huden skulle hålla. konturen av små barn syntes på undersidan och när en sjuksköterska såg det insåg hon att något var fel, att barnen var helt uttorkade, liksom brända inne i magen, att all vätska var uttömd. men då gick tiden bakåt, och det blev månaden innan vätskan försvann från barnen och den här gången förblev mina pojkfoster friska, jag födde dem till slut, den ena hette Najdid, den andras namn minns jag inte. Jag hade mina föräldrar och farföräldrar där, de var alla gamla, citerade Koranen, viskade till mig om Gud. År gick, jag födde fler barn som växte upp och mina tvillingsöner intresserade sig mycket för poesi.
Vi skulle åka och hälsa på min släkt i Palestina, delta i en demonstration mot Khaddafi. På ett gigantiskt torg stod vi allihopa, bugade oss ända ner till marken, och en tryckvåg fick oss att falla omkull. Plötsligt var det bombplan som attackerade oss, vi flydde i panik och jag tappade bort mina tvillingsöner, sprang genom gränder i hettan, ropade. Män satt och drack kaffe på uteserveringar helt oberörda medan bomber föll. Till slut hittade jag dem, deras mörka hår lockigt, ögonen skrämda.
Hemma igen. Jag hade blivit gammal och jättestor, magen var uttänjd av alla barn den burit. Mina barn var framgångsrika, någon sa till mig att de var välintegrerade och jag förklarade för dem mina åsikter om integration. på sjukhuset fanns små vagnar som gick genom mörka landskapet som lärde en grejer som kristendom och islam, som en gammal kvinna men samtidigt ett litet barn åkte jag där, mina söner och de andra barnen var små och stora samtidigt, jag hade yngre och äldre generationer överallt, i Palestina. Det sista jag minns är att jag besökte min farfar som levde i ett glasrum i sjukhuset, bakom gröna växter, skägget täckte hela golvet. Han viskade till mig visdom ur Koranen.
