Jag hade mardrömmar hela natten. Först om en märklig familj och kringstrykande katter, vi bodde i ett villaområde i Malmö och helt plötsligt befann vi oss mitt i en skottlossning som varade i flera dagar. Flera människor dog, hela familjer föll ihop i blodiga pölar på de lugna förstadsgatorna.
Sedan: Min pappa/morfar var döende och låg på en avdelning där det stank död, eldar brann i öppna spisar men lukten av förruttnelse färgade röken grön, han låg och kräktes i plastpåsar, på golvet, och i bakgrunden hörde jag min psykolog (som såg ut som Tiina Rosenberg) säga: du måste se det här för att kunna acceptera det. Det var långa, vindlande korridorer i grönt och brunt, mentalavdelningar som låg öde, förkolnande lik, döende överallt, kring bänkar sjuka som åt stinkande soppa.
Utanför en rad toalettbås låg en bränd kropp, fötterna bortslitna, jag satt som förhäxad och såg på kroppen som fortfarande levde och berättade för mig att all mat som åts och kräktes upp gjort kroppen alldeles förkalkad från bröstet och nedåt, lerliknande.
Det var något med en profetia som skulle gå i uppfyllelse, trollformler och Satan, tror jag, sagofigurer som måste åkallas. I en dubbelsäng begav jag mig ut från Kalmar slott, det stormad ute, en jätteek, "Dödens ek", stod mitt i havet, vågorna gick höga, sängen svävade strax ovanför havsytan. Tiina Rosenberg var någon sorts profet, fast för min barndom, och sa att hon alltid försökt få mig att gilla teater för pojkar, att jag framförallt måste se min pappa dö
Mot slutet var vi ett stort hus av glas, starkt solsken. Vi försökte hitta till skyddsrummet men våra trollformler slog tillbaka på oss själva, genom en märklig skog sprang vi, kastade cyklar bakom oss, och där någonstans blev Tiina ond, en mystisk koppling till Satan igen, och vi kom fram till ett stort hav med bläckfiskmonster. För att överleva måste vi hitta sjöodjuret Edward, men vi såg bara valar, färjor med turister, grå vågor. Till slut såg vi en rygg av ett monster, och jag sa "men hur vet vi att det är Edward?" och personen som var med mig (jag minns inte vem) sa "ser du någon annan här som skulle kunna heta Edward?"
och det gjorde jag ju inte.
sedan ringde väckarklockan och jag vaknade lika trött som jag somnade.
