DET FINNS GRÄNSER FÖR VAD JAG INTE FÖRSTÅR.

Jag drömde om märkliga tv-program. Alla mina släktingar och jag dog och färdades genom en tunnel till "livet efter detta", ett ganska litet rum med alla våra favoritägodelar, då och då kom nya, döda släktingar dit och vi förvånades alla över att det var så det var; teakhyllor, kokböcker, min gammelmormors blå, blommiga klänning. och konflikten över att min mormor var där, men också min morfar och den kvinna han blev tillsammans med senare, långt efter att min mormor avlidit i cancer. min man dog och kom dit, och jag blev gravid och födde ett barn och det rådde oklarheter om ifall det verkligen kunde ske, vi var ju trots allt döda.

6-7 år senare började saker förändras. vi började ana världen utanför rummet med de blå väggarna, att det pågick ett liv runt omkring oss, och någon vågade slutligen ta sig igenom tunneln till "livet" igen, och det visade sig då att det hela bara var iscensatt, en dokusåpa, hela rummet var kamerariggat och utanför följde människor med stort intresse hur vi anpassade oss till livet efter detta, och egentligen var vi inte alls döda utan bara inlåsta i ett socialt experiment.