mitt har ingen början, inget slut.
allt blir otydligt nu, inget passar, kläderna, dikterna. jag ser framför mig hur jag står på den högsta kullen i Nekropolis i Glasgow och tänker att under mig finns lika många människor begravda som det bor i min hemstad, och om jag viker av från stigen, faller jag ner bland dem. och jag är inte säker på att jag inte vill falla. det rör sig människor i de östra delarna som jag inte förstår med rakade huvuden och ärr på halsarna, de skriker saker som inte hörs upp till kullen med marmorhusen, gravstenarna som är sneda, släkterna är utdöda, främmande namn med märkliga stavningar, systrar med samma förnamn som alla dog innan de fyllt tio. jag skall kalla dig Hanna. och dig och dig och dig.
