När det stormar ute känner jag mig som huvudpersonen i novellen Stormen, av finaste finaste Tove Jansson. Jag låg i sängen i natt och såg framför mig julgranen som rycks upp, väntan eller inte väntan på telefonsamtalet, dagen efter då allt är förändrat, alldeles nytt.-
jag kommer ofta på mig själv med att tänka att människor umgås med mig av en särskild anledning, att de vill få ut något. att jag inte har tillräckligt med kompetens, humor, bröst, intelligens för att det ska vara värt att vara min vän i bara det syftet. att jag inte har ett inneboende värde. det är ett av mina största problem och därför terapeuter med olika inriktningar och idéer rotar i mig år efter år. vad de hittar? vetefan. detta är heller inget som det går att tala med sina vänner om, därför att de ju självklart känner sig både anklagade och nedvärderade om jag kommer och frågar dem om de bara är med mig för att jag har twin peaks-boxen eller deras riktiga kompisar är i Berlin.
obs! det här sista är skrivet med "glimten i ögat".
