jag vänder mig ifrån nästan alla ord nu, de verkar för invanda, lättillgängliga och lättvindiga. på samma gång. också hur andra använder orden äcklar mig en smula. jag ifrågasätter ofta att mina tankar ens tänks i ord, jag tror att de är mer i bilder, korta filmsekvenser, när jag vaknar på morgonen är jag osäker på var jag är och om jag är mina drömmar eller det jag gör som vaken, om jag är mina handlingar.
jag drömde att kvinnor är lika mycket värda som blommorna i ett kastanjeträd i Stadsparken i Kalmar. eller jag skrev en text om det. eller jag läste det någonstans. jag vet inte.
att gå skrivarlinje är nog inte bra för mig. gränsen mellan dikt och verklighet suddas ut i kanterna, först i mina texter, vilket är bra, men sedan också i mitt huvud, i min dagbok, hos min terapeut, i relation till andra.
jag vill bara att ni ska tycka om mig, säger jag. men egentligen tänker jag på Svalbard.
