När jag var liten brukade jag ofta blanda ihop ord och historier. Jag minns den där historien om att förgätmigej var blomman som Gud glömde namnge. Och så bad den om ett namn. Och Gud sade: Du skall heta förgätmigej. En smula fantasilöst kan tyckas. Hursomhelst så kom jag aldrig ihåg, när jag var liten, om "förgäta" betydde förlåta eller förglömma. Och, om det nu var så att förgäta betydde förlåta, vad hade blomman gjort som var så hemskt att Gud inte kunde förlåta den? Tanken på att till och med blommor kunde begå oförlåtligheter var nästan outhärdlig. Jag inbillade mig att jag hade gudsfruktan. Jag hade nog läst i en bok att riktiga flickor hade det.
En annan gång sa en pojke på mitt dagis att han hade Guds hjärta i sandlådan och om jag förstörde det skulle hela världen börja krympa och bli trekantig och till slut gå under.
Och det skulle vara mitt fel.
Naturligtvis satte jag foten i den sandformation som han påstod var Guds hjärta. Så fort jag hade gjort det drabbades jag av svår ångest. Jag såg upp i himlen och undrade när det skulle börja märkas, om det skulle ta lång tid och om människor skulle falla av kanterna eller om alla skulle krympa med själva Jorden. Jag skämdes så mycket över att jag begått denna onda handling att jag inte ens vågade fråga min dagisfröken om Gud verkligen fanns, i alla fall inte rätt ut. Jag minns att jag lutade mig emot henne, satte handen för munnen och mumlade så otydligt jag kunde:
"Finns Gud?"
Hon trodde att jag frågade om färgen gul. När hon till slut förstod vad jag frågade svarade hon att det vet man inte. Jag började gråta och sprang in i kuddrummet, började be böner om kvällarna, men jag kunde egentligen inga så jag sa bara "Käregodegud förlåt mig. Gör så att ingen dör, att inga släktingar dör". Med tiden började jag också namnge släktingarna som inte fick dö. Men de dog i alla fall. Och då tänkte jag att det var mitt fel eftersom jag stampat sönder Guds hjärta. Hur länge pågick det här? Jag vet inte. Jag överdriver det säkert, förvränger och förvrider. Förlåtmigej.
