först gillade jag inte poe. eller jo, the raven såklart, som tycks mig i det närmaste fulländad. men novellerna, de fastnade inte. men så helt plötsligt var det som om något förändrades och jag märkte hur hela min tankegång kretsade kring hans motiv. malströmmar, svarta katter, huset Ushers undergång.
jag får inte ihop mig själv, i skåne och småland och i relation till andra.
dessa människor som är "tillsammans", vilka är de? hur tänker de? vad äter de? jag tror jag skulle behöva gömma mig i en garderob hos ett par och studera deras liv för tro att förhållanden verkligen existerar. de säger saker som "nu är vi tillsammans", "nu är vi det inte!". "nu vill jag inte vara med dig längre", "men jag vill fortfarande vara med dig". som om det handlar om vem som är ens bästis på lågstadiet. förlåt mig älskade ni med funktionella parrelationer, men jag förstår inte.
som om det måste finnas ett mål med allt. att "bli tillsammans" eller "att inte bli det". det här sista har ju ingenting med malströmmen att göra, hår som vitnar av skräcken inför de väldiga strömmarna. eller också har det det.
