sa en av Kalmars a-lagare när vi åkte förbi Vintergatan. Jag tror att det var sagt som ett skämt men så fort han hade sagt det insåg jag att det är lite så mina rädslor ser ut. Jag vill inte falla ut i rymden.
Jag tänker så mycket på rymden. Det är ganska barnsligt. Och så tänker jag på Oscar Wilde naturligtvis. Jag ser mig själv i en rännsten i en gråsvart stad, vägen är blöt, men himlen är alldeles klar, tusentals stjärnor lyser ner i mitt ansikte. Jag vet inte om det här verkligen har hänt men jag tror inte det.
Antalet celler i alla människor på hela Jorden är lika många som det beräknade antalet stjärnor i hela Universum. Sådana här grejer upptar mina tankar nu. Men, såklart, det betyder ingenting.
