ibland drabbas jag av ett överväldigande äckel inför mänskligheten. snoriga småbarn med tjocka fingrar som kladdar på mina byxben, gubben som sitter bredvid mig på bussen och luktar mögel, min sjukgymnast med insjunkna ögon. det blir plötsligt outhärdligt att behöva andas samma luft som dessa människor.
det är tur att jag vet att detta äckel jag känner inför främmande människor egentligen handlar om äcklet jag känner gentemot mig själv, annars skulle jag anse mig vara en direkt osympatisk person.
så jag håller bara andan och drar bort nagelbanden kring mina naglar som vem som helst. jag blundar och föreställer mig att jag ligger inlindad i mig själv under ett obekant tak.
