de gröna ikeakopparna, de står överallt i mitt rum, jag kan inte ens minnas att jag druckit ur dem men i botten finns te, kafferester, i magen sitter en liten kaffeångestklump, långt in, inne bland tarmarna, bakom magsäcken kanske, i kärnan, det pumpar koffein i harhjärtat, det slår för fort.
det knakar i min käke när jag gapar, som om delar av den har lossnat och skrapar emot huden, käkbenet. käken äcklar mig, tänderna som sitter fast i den; det verkar vulgärt, att tänderna sticker fram sådär ur köttet, jag skulle hellre vilja visa upp mitt kön än mina tänder, matresterna mellan dem.
jag märker att även när jag är lycklig eller kanske inte har någon särskild känsla alls utan tänker på något helt annat, blir mina texter såhär. liksom förvrängda, liksom bortvända. det är som om de lever sitt eget liv, lite som att hejda sig mitt i en raggningsreplik och förvånat utbrista
"det känns som om jag stöter på dig!"
