jag läser Venusdeltat. den är helt sjukt bisarr och otroligt bra. jag älskar per definition alla som väljer att skriva om Lilith, om jag får en dotter någongång i framtiden måste hon heta Lilith. med ett sådant namn tänker jag att en kan gå hur långt som helst.min bror Den Fantastiske har tagit studenten och jag känner mig bleknad mer än ängens vissnande strå eller hur den där dikten nu gick. jag försökte tala om det min psykolog, en lätt utläggning om genusperspektiv på kärnfamiljen, ni vet, hur somliga går genom livet med lätthet, hur dessa somliga oftast tycks vara män, pappor, bröder, pojkvänner, hur de med svårigheter, de som alltid känner in minsta lilla stämning, minsta underton, som är ledsna, gråter, är mammor, flickvänner, systrar, hur könet som social konstruktion liksom kväver mig, trycks ner i halsen på mig, att jag inte vill ha dessa uppdelningar. och då, kära ni, säger han:
"men du försvårar ju bara för dig själv om skyller på strukturer. det är ju upp till dig som individ".
varvid jag säger ungefär: "men det är ju vetskapen om just detta, strukturerna, som gör att det känns värt att gå upp om mornarna. för om det skulle vara helt upp till varje individ skulle det ju betyda att alla kvinnor per definition är lite svagare, alltså biologiskt, eftersom vi tjänar mindre, blir våldtagna, exploaterade. det är klart att det är upp till individen men individen är ju också en social konstruktion. sen är det klart att jag talar i generaliserande termer och att strukturerna är någonting som alla individer kollektivt upprätthåller, även jag, även du".
då säger han (när det fortfarande är en kvart kvar):
"vi hinner inte längre idag"
