tro mig!
jag vaknar alltid genomsvettig och stressad tidigt om mornarna, täcket uppdraget till hakan, lakanet tätt mot kroppen, tusen drömmar. väckte mig själv genom att ropa "men gör inte så då!" i ren frustration över att en privatskola sköt ut Stenar av Skuld och Skam på stackars elever, rektorn förklarade att det var symboliska stenar, inte fysiska, men det gjorde ont när vi fick dem på oss.
om jag måste formulera en önskan, om hur jag vill skriva, tror jag den blir ungefär såhär: enkelheten och självklarheten i tove janssons språk. alltså inte hennes språk i sig, det är ju bara hennes, men att kunna uttrycka mig exakt, utan överflöd av adjektiv, uppradande av synonymer, som ju annars är det enda jag kan. att kunna beskriva människor, ensamhet, lugn, utan rädsla för tomheten, blanka rader, mellanrum.
och, kanske, ha samma förhållande till ensamhet som hon har.
det kanske kommer med åldern?
