det känns hoppfullt, feminismen i hjärnan under huden i hjärtat. igår stod jag fem centimeter från gudrun och svarade på frågan på om regeringsskifte och bortkastade röster och fick applåder och många uppmuntrande ord, och det kändes meningsfullt på något sätt, trösterikt. jag vill lära mig att prata inför folk på riktigt, jag ska. om vettiga saker. jag kanske gör mig ovän med många på vägen men jag vinner i längden, det krävs mod. idag ska jag prata på larmtorget om varför en röst på Fi inte är en bortkastad röst.
