Min katt fyllde 9 år igår. Det var tre år sedan jag var här en vår, tre år sedan en kattfödelsedag. Våren är alltid på samma sätt här, oavsett vad som sker inuti en. Jag minns senaste våren här, första utan morfar, jag tänkte bara ledset när jag såg blommorna musöronbladen slöa humlorna hur kan det fortsätta växa bara sådär, utan honom, hur kan ni flyga så obeskymrat genom vårmorgnarna.
Jag får lite svindel av all förfluten tid, av all kommande tid, alla måltider nätter drömmar, alla vårarna som pärlband bakåt och framåt. När jag blir äldre och det inte sker sådana väldiga våromkastningar uppkastningar inne i mig, kanske den yttre våren på något sätt blir lugnare, inte lika full av känslor och förhoppningar och det föraktfulla livet. Jag kanske vänjer mig. Enligt Kristina Lugn gör en det.
