Jag skriver ansökan till Skurup. Jag tycker att det blir ganska bra, och det oroar mig. Har jag slutligen förlorat den lilla självinsikt jag hade kvar? Tänk om jag tycker att det är bra och sen tycker alla att det är dåligt? Då kanske det blir en sådär pinsam stämning som jag alltid går omkring och fruktar. Ibland känns det som om jag lever mitt liv för att undvika pinsamma situationer. Det behöver inte ens vara undvikandet av pinsamma situationer för mig, det kan lika gärna vara för andra. Om en person påstår något som jag vet är fel låtsas jag som om jag inte vet det för att inte göra den andra generad, till och med sjukgymnasten eller andra däromkring. Eller låtsas att jag inte ser saker som jag egentligen ser. Jag antar att det är så världen fungerar.
Här sitter jag och oroar mig för brist på självinsikt, borta i Kongo lossnar kvinnors livmödrar efter gruppvåldtäkter. Hur kan man fortsätta någonting alls efter en tanke som denna?
Jag kommer antagligen radera det här snart.
