mina sinnen är liksom lite för öppna om ni förstår hur jag menar. mina pupiller är utvidgade så mycket att det grå bara syns ytterst, som en tunn ring, jag kan titta rakt in i skrivbordslampan utan att de blir mindre. detta fenomen verkar ha spridit sig in i själen så att jag påverkas av precis allting; är tårögd över den lilla gris som skållades till döds på ett slakteri, lycklig över Devendra Banharts stämma i lurarna på väg hem, att isarna går upp,
detta är, för vissa, ett alldeles normalt tillstånd om man har PMS, (kanske inte just det att pupillerna förblir stora) men jag har inte PMS.
