en gång för hundra år sedan skrev jag på sockerdricka om hur mycket jag hatar kräftor. eftersom det var för hundra år sedan tyckte jag att det var på sin plats igen. jag är trött på att be om ursäkt för mina åsikter. men. om nån som äter kräftor läser det här och blir sårad så är det inte meningen. alla som önskar får såklart stoppa i sig vadhelst de vill utan att behöva ha dåligt samvete. men eftersom detta är min blogg så går jag lös på eländet.
det luktar äckligt. typ dött. de är fula. spindlar utomjordingar monster, jag vet inte. kalla döda ögon. och ljudet, ljudet! när man suger, när man knäcker klor. kras. kräfttystnaden, ingen pratar, alla bryter under koncentrerad tystnad upp dessa oskyldiga kroppar. och bara ordet, kräfta. cancer. och så min moster som slutligen gör sitt förtjusta "mätt-ljud" i bakgrunden. det är över. kvar på allas tallrikar ligger dessa sönderslitna, sönderknäckta röda delar. ben, klor, skalbitar. kladdiga händer som lyfter snapsglasen. fy fan.
