jag är evigt trött och yr. det är tydligen tabletterna, det också. och att det kryper i benen och mina drömmar. ingenting av det som är jag är egentligen jag. jag börjar undra hur mycket man ska gå med på för att vara mindre ledsen.
det är skönt att vara hemma lite, så länge man undviker pappa i för stora doser. jag försökte en gång till, men han blir bara arg när jag pratar om saker jag gillar att prata om och han ville inte se filmen jag hyrde för hans skull. tyvärr har han semester nästa vecka så det blir väl till att åka till malmö och känna sig allmänt onyttig och funktionslös igen.
