...or at least until we fall asleep

det var så längesedan jag träffade emil på det här sättet, känns som nästan ett år, och det var hjärtskärande att se tåget åka iväg. lite som hejdåt på centralstationen i glasgow, jag kan inte hantera det. hur man än ser det är det jobbigt att komma så nära någon och sedan lära sig leva utan den personen och sedan igen inse att man kanske inte alls hade lärt sig.