ni vet dendär lost in translation-känslan man får ibland, i städer, speciellt när man lyssnar på jesus and mary chain och det regnar? jag har den hela tiden, och visst, det är en trevlig melankolisk känsla, stillsam och betraktande, men jag är ju varken lika snygg som scarlett eller lika stilig som bill, jag vet inte om det är det som är felet, men man skulle kanske vilja känna nåt annat emellanåt. jag tror det är min konstiga dygnsrytm som gör det, men det är svårt att få nån kläm på det när man helt enkelt får passa in sömn när man har tid, inte nödvändigtvis om nätterna.
jag måste sluta på mitt jobb.
jag måste sluta på mitt jobb.
