att jag är något av en besvikelse för min far är ju ingen nyhet egentligen. det började nångång i fyan och sedan har det bara blivit värre och värre. jag vill inte vara här just nu, jag känner ett förakt mot allt han står för och så har jag dåligt samvete över att jag föraktar det. lite jag kan inte andas släpp ut mig hur kan man vilja leva så. jag är måhända intolerant, bortskämd, insöad, korkad, naiv och självupptagen. men.
jag borde sluta säga att jag är korkad men det känns sant. kan inte uttrycka mig alls i tal, det blir aldrig som jag tänkt, kan inte förklara vad jag menar, får prestationsångest till och med när jag ska förklara för mamma om vadsomhelst. kan inte dra slutsatser eller koppla eller se större.
tillbaka till pappa. jag kan inte med det. jag hatar sättet han ser på mig, "du kommer komma över det där", "när du tjänar egna pengar" "du och dina konstiga idéer". fan ta mig om jag blir gammal och bitter och ser på mina (fantasi)barn på samma sätt. fan ta mig.
