you do not do

och så har man gjort fel igen, enligt pappa. valde fel kurs och sen har jag kanske valt bort att plugga igen, det var tydligen också fel. men han säger ingenting, han är bara tyst och jag pallar inte dendär jävla tystnaden.

jag tycker det är äckligt att handskas med den halvuppätna blodpuddingen. fel igen. han säger ingenting utan rycker tallriken ur mina händer och slamrar extra högt i köket. trots att jag tycker att det är han som gör fel som äter äckliga döda saker, vänds det mot mig och det är mitt fel som är barnslig. sen ska mamma försöka släta över allt och ge en miljon tips om lund och malmö och stockholm och sen flikar pappa in att det är roligare att bo i lund, vadfan vet han om det, han bodde i malmö för kanske 30 år sedan. och sen tänker att jag att om jag någonsin får barn ska jag komma ihåg att aldrig behandla dem på det här sättet. sen undrar jag om alla tänker så innan de får barn men sen glömmer bort det, om mina föräldrar tänkte så innan de fick mig men sen försvann kunskapen och man begår precis samma misstag igen.

efter det undrar jag varför jag ens säger saker till dem, problem är till för att pratas om med psykologen, och har man ingen får man helt enkelt hålla käft, på pappas tid var man kommunist och hade inga känslor.

...


imorrn ska jag träffa mina ögonstenar igen

och jag längtar ihjäl mig nästan. <3