nej, jag vet att det var mitt eget val att komma hem. man kan skylla på omständigheter och som det var just då hade jag inte klarat av att vara kvar heller, men jag hade inte behövt flytta hem för gott. kunde tagit paus bara. jag visste ju att jag inte hade några pengar, tjänar man 70 spänn i timmen och betalar 300 pund i hyra så kan man inte spara.
men nu flyttade jag hem, trots att jag visste vad det skulle innebära, i alla fall innerst inne. det är trevligt att bo hemma i några veckor. sen upptäcker man hur hårt det är att bli besviken varenda jävla dag och nuförtiden dessutom denhär jävla skulden över att inte vara tillmötesgående, att inte hjälpa till, att göra fel val, att prioritera fel saker. ångestskuldilska. men det finns ingen annanstans jag vill vara heller. jag vet att jag kanske överreagerar på saker som hänt, det finns kanske ingen som helst anledning att känna sånhär skuld över hur jag resonerade då, innan, innan allting blev försent.
denhär jävla skulden, ja. ny känsla. innan när det var jag som var gustav, om det makes any sense, då var det bara ångestilska. nu ser jag mammas patetiska försök och hur besviken hon blir. gustav gör ju inget fel. han är en normal 17-åring. men mamma tar allt så himla personligt och nu när jag insett det men inte gustav går allt i baklås för mig. mammapappa beter sig åt helvete, jag vet inte vem som tillät dem att skaffa barn. det spelar ingen roll att de skjutsar mig jorden runt.
