wow, snart en manad hemifran. go, me, go! det ar konstigt hur snabbt man anpassar sig till nya situationer och hur lite man saknar sverige. jag saknar mest spraket, tror jag, men i ovrigt ar det valdigt skont att kunna prata oppet om folk som gar forbi. haromdagen nar jag var i Botanics med Chris, ringde mamma och jag kunde prata av mig om honom nar han satt bredvid, han hade ingen aning om vad jag sa. Taskigt? Ja, men valdigt praktiskt.
Chris ar ju ett kapitel for sig. Han ar 89:a. Bara det, liksom. Jag har en kansla av att jag vilket ogonblick som helst kommer trottna pa honom, eftersom jag under det senaste aret har trottnat pa alla killar som jag trott mig vara intresserad av, valdigt valdigt snabbt. Lesbiska kollektivet funkar ju sadar bra, maste erkannas. Men vi har en vattenpipa och Willy Wonka and the chocolate factory fran 1971, hela filmen ar som en knarkfantasi. Plus att vi pa var innedorr har valkomstorden:
Livet ar hart, men det gar nog
Jag har ingen fastman men far nog
och
Jag trodde jag skulle fa snopp ikvall...
Om nan ar intresserad, kan man fraga mig om Maries bilddagboksanvandarnamn, dar finnes bilder fran var lagenhet.
