Vi gjorde det.
Det hela är ytterst märkligt, jag förstår ingenting av som precis har hänt. En obestämd känsla i magen, vissna blommor på matsalsbordet, 'sjungom studentens lyckliga dag' spelandes i bakhuvudet så fort blir tyst runt omkring... jag vet inte. IS THIS IT? Det känns lite som när Sotarn och jag skämtade om att hur tragiskt det skulle vara om det visade sig att högstadietiden var den bästa i ens liv, när man tänker tillbaka, 90 år gammal. Redan nu kan man ju avgöra att så inte var fallet, gymnasiet (i alla fall tvåan och trean) blev ju en miljard gång bättre, men tänk om det visar sig att gymnasiet var den bästa tiden i ens liv? Från och med nu går det bara nerför...
Jag vet inte. Men å andra sidan, vem vet?
