Nyss när jag lyssnade på Silver Bells, sjungen av Conors lätt frenetiska stämma, kände jag nästan början till julstämning spridas någonstans djupt inne i bröstet. Dock knappt märkbart.
Silent Night av ovan nämnda artist ger mig dock rysningar av obehag, jag får bilder av en stackars övergiven pojke i en mörk barnkammare, halvhjärtat lekandes med en trähäst och längtande stirra ut genom ett fönster.
Jag laddade hem Rilo Kileys album igen, på tal om Bright Eyes, men de är fortfarande inte bra. Jag tänker ungefär en gång varje halvår att jag kanske har ändrat mig, de måste ju uppenbarligen vara bra då de varit förband till Conor, men icke. De är fortfarande lika tråkiga, jag förstår inte hur någon orkar lyssna på dem.
Nu har jag bilddagbok! 20yearsofsnow.bilddagboken.se
