Jag mår dåligt. Åkte hem tidigt igår, på vägen halkade jag med cykeln, slog ut en del av en tand, började blöda i munnen och spottade blod hela vägen hem (vilket innebär att det är andra gången den här veckan som jag blöder i munnen. Det påminner mig om morfars sista tid i livet och får mig att må ännu sämre) och lyckades på något jävligt märkligt sätt skrapa upp knäet OCH slå i utsidan av låret på samma ben, så nu haltar jag fram. Dessutom har jag sjukt dåligt samvete för att jag cyklade hem utan Stina. Å andra sidan, hade jag cyklat hem med henne och vält hade hon också slagit sig.
Jag kunde inte sova inatt för det gjorde ont i munnen och på låret och jag var orolig för hur det skulle gå med Stina. Den enda sovställningen som funkade var liggandes på ena sidan med munnen stickandes ut utanför sängen. Dessutom har jag inte slagit in några julklappar, är inte ens klar med Ylvas.
Kan någon komma och tycka synd om mig?
Anybody? No? DUST!?
...
Räddningen kom i form av en tandläkare som tyckte att jag bet ihop fint och gapade bra, och en Vajlet som tyckte att jag gick fint i trappan och berömde mig för att jag inte halkade när vi begav oss in mot staden för julklappsutbyte, och övriga kulturklassen som log medlidsamt och tyckte allmänt synd om mig.
Folk borde berömma alla småsaker man gör oftare. "Vad fint du tog morotsmedaljonger idag", "Så otroligt vackert du bär dina böcker", eller "Vad bra du var när du gick ner till cafeterian och köpte kaffe!"
Tanden är lagad, julklapparna inslagna och höstterminen är över!
