Begravningen var det jobbigaste på länge. Jag har svårt för snack om att morfar har kallats hem till Gud, jag är inte säker på att jag tror på det. Det skulle underlätta en hel del, om jag trodde att morfar var hos mormor nu, och att jag när jag dör så kommer jag att få träffa honom, men jag gör inte det. Han är död, och jag minns inte ens vad det sista jag sa till honom var.
Jag minns inte särskilt mycket av gudstjänsten, allt flyter ihop till en stor svart klump. Men jag tror att det var fint. Blommor och gråtande vänner och släktingar, tal om lek med barnbarn och kortspel, amazing grace och sallad, det är väl så det ska vara, antar jag.
Tomheten är överväldigande, varje gång jag tänker på att det var morfar som låg i kistan, borta för alltid, snart uppbränd, att hela hans liv snart ligger i en urna, känner jag för att skrika eller slå eller dö i hans ställe.
